Vaknade för nån halvtimme sen. Jag drömde inatt om att jag saknade skolan.
Mest tror jag att jag saknar att ha något att göra.
Längtar väldigt mycket att få börja jobba!
Jag går in ofta nu och tittar om det kommit ut några nya sjuksköterske-tjänster.
Men det ser knapert ut.



Igår på IKSU träffade jag en som gick i min förra sköterskeklass och hon jobbade inom kommunen.
Hon påminde mig om att man kan söka där också.
Dessutom är det bättre lön!
Måste ta tag i det.
Längtar efter att ta på mig "uniformen" och träffa patienter!

Men lite konstigt är det ju ändå att det blev så, eftersom både min pappa och brors första barn inte var planerade. Men ändå så faller vi in i mönstret.
Otroligt ändå!

Har nyss suttit och tittat på Outsiders som visade sig handla om unga svenska tonårsmammor ikväll.
Väldigt intressant tyckte jag.
Jag som ung mamma, även om jag inte var 15 år utan 18, känner igen mig mycket ändå.
Främst tyckte jag Nadja i programmet, här ovan med sin dotter, sa mycket kloka saker.

Att vara mamma är underbart och mycket kärlek är det.
Men det är onekligen väldigt jobbigt att ha barn.
Jag orkar inte ens gå in på det uppenbara, utan detta kommer kunna diskuteras länge om tonårsmammor.

Jag fick barn då jag var 18 och Hailey var planerad.
Jag skäms nästan att säga att Jolene var oplanerad och nu var jag ju ändå 22 år då jag blev gravid med henne.
Men som 18-åring hade jag ingen aning om hur det är att ha barn.
Och ändå fick jag småsyskon då jag var 12,13 och 14 även om det inte är samma sak såklart.
Jag hade en väldigt romantiserad bild av mödraskapet.
Mamma sa "att det är ingen dans på rosor att ha barn".
Och visst kunde jag förstå det, men inte fullt ut.
Vi var nog väldigt spontana. "Vad mysigt det vore med barn, ja vi skaffar ett".

Nu har ju vi klarat det väldigt bra, men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att det vore tusen gånger lättare att inte ha barn.
Men när de väl är här skulle man aldrig önska att man inte haft dem.
Även om det finns stunder man bara vill ha barnvakt i två veckor och få vara.
Fast det roliga då är ju att man efter två dagar i "frihet" inte har en aning om vad man ska göra av all dötid.
Och saknaden är enorm då barnen är borta!!

Jag skulle aldrig rekommendera någon som är ung att skaffa barn.
Däremot skulle jag heller aldrig döma någon.
Jag har klarat att ta en examen, körtkort och har en egen bostad och klarar mig gott - "trots" tre barn.
Men det hade nog varit lättare utan.

Jag tar bara som exempel att Hailey är sjuk nu. Och då är jag dessutom "bara" mammaledig.
Ingen tenta som väntar.

Hailey ska nu ha mediciner, astmamedicin, antibiotika x3, hostmedicin.
Jolene ska droppas med minifom och ska droppas i näsan för hon är snorig.
Noelle har inga mediciner, men blir less då en är sjuk och ska få uppmärksamhet.
En är bebis och ska ammas, bytas osv.
Så hon leker pajas och hoppar omkring oss i soffan. Och PÅ oss.

Dessa saker var nog inget jag hade med i planeringen då jag skaffade barn.
Nog för jag visste att de blir sjuka, men man har ingen aning om hur trött man blir.
Men trots detta är det världens bästa jobb, om än det svåraste.
Men främsta anledningen till att jag inte rekommenderar det till unga tjejer är främst exemplet ovan.
Man ska som sagt få ha sin tid då man ska få vara egoistisk.
Man ska inte behöva tänka på att snyta näsor, torka rumpor och inte få sova på morgonen - om man vill.
Även om det är bra med jobb, utbildning pengar mm så är det ändå inte främsta anledningen.

Jag är stolt över mig själv och tycker jag är ett levande exempel på att det går att fixa båda sakerna samtidigt.
Familj och utbildning.
Dessutom som ung hade jag aldrig vant mig med att göra av med en massa pengar.
Så lite pengar, trots knaper inkomst tycker jag inte vi haft.
Men trots att jag klarat det, har jag ibland kännt mig väldigt stressad för att fixa allt.
Jag har sällan orkat pluggat på kvällarna då barnen somnat.
Efter hämtning på dagis, middag och kvällsrutinerna är man själv sedan trött.
Då vill man vila och göra det man själv vill.

Så jag hurrar för unga föräldrar, då man väl blivit det.
Men om du planerar barn, så tänk efter en gång till!!

Länk till programmet : http://www.kanal5play.se/program/play/outsiders-s08e09

Vi har just ätit middag och Jolene väntar så snällt tills mamma ätit klart. Så jag kan dra födel av en sak med att vara en mjölkkossa. Jag tar henne leende och säger "Jag måste nog amma nu". Och så tassar jag bekvämt till soffan och ammar, samtidigt som jag kan kika lite på nätet. Allt medan matbordet magiskt töms av sambo och barn. Jag sitter och lyssnar på dem och hör Hailey sjunga i falsett och Noelle som just nu går på med frasen "Pappa, pappa, pappa, veeeet du?" åtföljt av konstateranden som små två-åringar har.




Jag inser att det som är bland det jobbigaste med att ha barn, främst tjejer och flera, är ljudet. Det oändliga ljudet. Och inte är det små sammetslena röster som ljuder i vårt hus. Det är ett konstant oljud skulle jag vilja påstå. Det blir man trött av. Den ena sjunger och den andra överröstar samtidigt. Detta varvas med bus där det är obligatoriskt att skrika. Och lek där det är obligatoriskt att prata med den ljusaste rösten dem små tunna kropparna kan åstadkomma. Detta toppas efter tio minuters lek och bus med bråk. Där det alltid går upp i ett crescendo av skrik, gråt och de ljusa rösterna byts ut mot monstermörka morrningar.



Och min egen röst. Som säkert skriker fem miljoner gånger om dagen. Som varnar, hotar och ber om nåd i vardagskaosets oliv. Och en bebis som skriker, för hon konstant får ligga för sig själv medan mamma jagar storasyrrorna. Jag är ganska disträ ibland, men det kanske är en överlevnadsinstinkt? För att hjärnan ska få vila.

Men om barnen åker på dagis odh det blir tyst.. är det skönt en timme. Sen startar jag teven och radion samtidigt. För jag får abstinens. Och känner mig ensam. Van att leva med en ljudnivå som alltid visar rött på decibelmätaren.

Jag har kännt mig väldigt nedstämd idag. Jag tänker erkänna något som många säkert tycker är ett väldigt tabulagt ämne. Jag är ingen hemma-mamma. Jag är en dålig mamma då jag är hemma dagarna i ända. Javisst, är det bra för barn att få vara hemma. Men då ska de få vara hemma med en förälder som är bra på aktivera barnen och ger de bra med stimulans. Det är inte jag. jag blir lat, tråkig, ilsken och oaktiverad då jag är hemma. I våran familj är det Micke som är en bra hemma-pappa. Så är det.



Visst tycker jag om att vara med mina barn och älskar dom över allt annat. Men jag är en bra mamma då jag får vara något annat är bara mamma. Dessutom har Micke jobbat över två lördagar i rad nu och det gör ju inte saken bättre. Men vi behöver pengar om inte jag får jobb då han ska börja vara pappaledig. Som det ser ut nu blir det den tredje maj.

Jag längtar som tusan efter att få börja jobba och kanske ännu mer eftersom jag nyss blivit klar sjuksköterska. Jag skrev mitt CV väldigt fort efter jag blev klar och började kolla jobb. Det börjar ramla in några jobb i Umeå nu och jag har varit så sugen. Men jag har skickat in en intresseanmälan till sommarvikariat och valde barnkliniken och två kirurgiska avdelningsblock. Sen idag skickade jag in mitt CV och sökte jobbet som sköterska på Rättspsyk.

Jag visste inte hur tidigt jag skulle känna mig pigg, eftersom jag varit väldigt deprimerad båda gångerna jag fått barn. Till stor del pga att jag "bara" varit hemma. Men nu har jag ändå mått bra så känner mig pigg, om än trött eftersom jag bara inte klarar att aktivera mig. Hade jag vetat det hade jag planerat tidigt för att börja jobba någon månad efter förlossningen. Jag ska fortsätta amma då jag börjar jobba, även om det bara blir på den lediga tiden. Ska även försöka pumpa.



Sån är jag. En dålig mamma? Eller bara som många andra, men som man inte talar om?
Nej, jämställdhet är en stor fråga idag och dels hur man delar föräldraledigheten. Många undanflykter finns till varför man som mamma måste vara hemma. Och tvärtom från mammornas håll, varför papporna inte kan vara hemma. Jag är en mamma som älskar mina barn. Barnens pappa är en pappa som älskar sina barn och är den som kommer vara föräldraledig mest och är bäst på det. Jag tror våra barn kommer klara sig bra ändå!

Sitter och försöker fatta hur man gör ett eget tema på bloggen.
Min lillasyster är 10 år och har ett eget tema: http://kuddisbloggis.blogg.se/
Jag är ju bara 23, jag borde kunna. Jag är gammal.
Jag känner mig som jag tyckte min egen mamma var. Som när jag fick mitt första supernintendo och mamma inte nästan klarade av att spela. Även fast jag var 7 år och hade bra mycket sämre motorik än vad hon hade.

Nej, jag måste lära mig. Jag känner mig utanför. Ute. Gammal. Tråkig. Sa jag gammal?