prinsessandockanoskruttan

Vi har just ätit middag och Jolene väntar så snällt tills mamma ätit klart. Så jag kan dra födel av en sak med att vara en mjölkkossa. Jag tar henne leende och säger "Jag måste nog amma nu". Och så tassar jag bekvämt till soffan och ammar, samtidigt som jag kan kika lite på nätet. Allt medan matbordet magiskt töms av sambo och barn. Jag sitter och lyssnar på dem och hör Hailey sjunga i falsett och Noelle som just nu går på med frasen "Pappa, pappa, pappa, veeeet du?" åtföljt av konstateranden som små två-åringar har.




Jag inser att det som är bland det jobbigaste med att ha barn, främst tjejer och flera, är ljudet. Det oändliga ljudet. Och inte är det små sammetslena röster som ljuder i vårt hus. Det är ett konstant oljud skulle jag vilja påstå. Det blir man trött av. Den ena sjunger och den andra överröstar samtidigt. Detta varvas med bus där det är obligatoriskt att skrika. Och lek där det är obligatoriskt att prata med den ljusaste rösten dem små tunna kropparna kan åstadkomma. Detta toppas efter tio minuters lek och bus med bråk. Där det alltid går upp i ett crescendo av skrik, gråt och de ljusa rösterna byts ut mot monstermörka morrningar.



Och min egen röst. Som säkert skriker fem miljoner gånger om dagen. Som varnar, hotar och ber om nåd i vardagskaosets oliv. Och en bebis som skriker, för hon konstant får ligga för sig själv medan mamma jagar storasyrrorna. Jag är ganska disträ ibland, men det kanske är en överlevnadsinstinkt? För att hjärnan ska få vila.

Men om barnen åker på dagis odh det blir tyst.. är det skönt en timme. Sen startar jag teven och radion samtidigt. För jag får abstinens. Och känner mig ensam. Van att leva med en ljudnivå som alltid visar rött på decibelmätaren.