Del 2

Slutet på del 1.

"Sen tog vi väskan och åkte. Efter bara en liten bit kom jag på att vi glömde både mobiler och kamerorna. Men jag vägrade vända om, för jag visste inte hur fort det skulle gå. Och jag som ville filma förlossningen den här gången. Men jag hade ju trott att jag skulle hinna packa i kameran i väskan innan. Jag trodde åtminstone jag skulle ha kvällen den 16:e på mig att fixa det sista. Men det tyckte inte Jolene."

Fortsättning:

På väg till förlossningen tror jag vi fick stå och vänta vid varenda rödljus. Micke undrade om han skulle köra mot rött, men riktigt så bråttom var det inte. Jag ville hellre komma fram levande!
Väl framme så parkerade vi vid ingången och jag steg ur med mina handdukar och tofflor och skyndade mig in. Såg inte en själ, men snart kom en sköterska och mötte oss. Jag sa "att det här kommer gå fort, det gjorde det förra gången" och hon visade mig direkt in på ett rum. Klockan var ca 14.30 då.

På rummet så frågade hon upp lite om tidigare barn och hur länge jag haft ont och så började hon på en förlossningsjournal. Jag frågade påpekade direkt att jag skulle ha penicillin mot min GBS, så jag skulle hinna få åtminstone en dos. Jag har värkar hela tiden, men andas fortfarande bra igenom dom. Jag står mot sängen med armarna och trampar hela tiden på stället och gungar med höfterna. Sen får undersöks jag och jag är bara öppen 4 cm. Jag tycer det är så lite, med tanke på hur täta värarkarna är. Sen sätts ett CTG och jag svidar om till landstingets snygga nättrosor och skjorta.

Barnmorskan frågar om jag vill ha lustgas, men det vill jag än så länge inte. Jag tycker det går bra att djupandas och röra mig. Sen ska nål sättas för att penicillinet ska kunna ges. Hon sätter nålen på vänster arm och jag är skadad och håller själv fast då hon sa sätta fast slangen så det inte ska bli nåt blodspill. Hon skrattar och tycker det är bra att jag hjälper till. Så då berättar jag att jag tidigare på dagen gjort mitt sista seminarium och nu tar examen i januari.

Värkarna kommer och går och jag tycker de gör olika ont. Jag står och tittar på såna här stående julstjärnor i fönstret vid varje värk och fokuserar på dem. Jag börjar må illa av de starka värkarna och ber Micke öppna fönstret och hämta vatten. Micke frågar om han ska gå och flytta bilen, men det får han inte för det vet hon inte om han hinner. Nu gör det riktigt ont och jag har en kräkpåse, för jag mår fruktansvärt illa. Barnmorskan frågar nu om jag vill ha lustgas och det vill jag. Egentligen ska man andas under värkarna och göra uppehåll emellan. Men jag säger att "jag andas hela tiden, för jag vill dem kommer så ofta och jag då kommer den inte hinna värka". För värkarna var så intensiva och starka. Men emellan en värk kunde jag ändå skratta och säga "vad skönt, det är första gången jag är full på 9 månader!" Och snabbt blir värkarna ännu snabbare och jag håller på kräkas vid varje värk. Då kanske klockan är ca. 14.55.

Nu måste värkarna gjort nån nytta, annars tar jag livet av mig snart. Så känns det. Så jag ber henne undersöka mig strax efter 15.00 och då är jag öppen 8 cm. Nu gör det så in i helvete ont så inget hjälper. Så jag ligger kvar på britsen och bara slänger mig fram och tillbaka. Det gör lika ont oavsett vad jag gör, så jag kan lika gärna ligga. Barnmorskan går ut och jag tror jag slutar använda lustgasen också. Jag säger "att nu får den ta och komma ut. Snart måste den komma ut, det gör så ont".

Ca 15.09 kanske får jag krystvärkar och hon trycks nedåt som en raket. Vattnet sprutar ur mig rakt upp i luften. Och skit kan jag säga. Så jävla äckligt. Kändes lite komiskt samtidigt. Jag skriker åt Micke att ringa på klockan. Barnmorskan och undersköterskan kommer inspringandes och tar på sig handskarna. Micke tyckte de tog det så lugnt, även fast det syntes att hon kommer nu. Jag skriker att jag vill ställa mig upp och gör en ansats, men det trycker på för mycket för att jag ska kunna ändra läge. Jag börjar krysta och bara skriker, fr det gör så jävla ont. Även fast jag inte krystade länge, så känns det som jag ska dö och slutar krysta för det känns hopplöst. Jag skriker "dra ut den, dra ut den". Så krystar jag på igen och ut kommer hon och det är så skönt att det är över. Jag tror jag säger det också, att det var så skönt att det slutade göra ont.

Framme var vår nya familjemedlem, vår tredje dotter. Klockan 15.11 föddes hon. Hon var lite medtagen, eftersom det gick så fort och de var tvungna att suga ur lite fostervatten ur hennes lungor och få henne att skrika till. Sen får Micke klippa navelsträngen för tredje gången. Så ska jag snart prova och krysta fram moderkakan och det kändes jobbigt.Dumt, med tanke på att man nyss fött barn och haft värkar. Men det kändes som om jag gjort mitt, haha. Men ut kom den med. Jag fick bara lite bristningar och slapp sy. Men inte långt efter, så får jag eftervärkar från helvetet och Micke får ta Jolene. Jag duschar tror jag tre-fyra gånger på förlossningen för jag har så ont. Sen vilar jag och Micke får hålla henne och vi bara pratar.

Micke väntar tills de vägt och mätt henne. 48 cm lång och 3325 gram väger hon. Sen åker han hem och hämtar kamerorna och lite grejer. Och jag passar på att ringa några och berätta den glada nyheten. Vi har fått ännu en dotter! Återigen var vi på förlossningen i 40 minuter innan vårt barn kom, precis som med Noelle.

Del 1

Jolene var beräknad till den 28 december enligt UL. Enligt mig var hon beräknad till julafton, eftersom jag tog dagen-efter-piller efter ca 16 timmar och var helt säker på när hon blev till. Jag hade skämtat och sagt att hon fick komma efter mitt seminarium som jag hade den 16 december.
Det räckte till ca halvtolv. När jag gick sa en av seminarieledarna, att jag fick hålla igen nu till efter nyår. Men jag svarade att jag visste att jag inte skulle gå över, så jag skulle hoppas för nu fck hon komma närsomhelst. Klockan ett var jag klar hos min terapeut där jag var på mitt allra sista besök. När jag suttit där så frågade Karin (terapeuten) om jag kände nåt. Men jag gjorde inte det. Jag hade ju haft förvärkar sen tre-fyra dagar tillbaka. Men inte idag. Men jag sa också att jag visste att det kunde gå fort och att om några timmar kan hon lika gärna vara här och så skrattade jag.

Jag tog bussen till Ålihdem där jag skulle hämta Marias bil som vi skulle få låna. Jag skulle på ICA Maxi och handla julmat. Jag pratade med svärmor och var så kissnödig. Men höll mig eftersom jag inte ville lägga på. Så jag gick och sopade av bilen och skrapade rutorna. Sen körde jag iväg. Men när jag vek ut på kolbäcksvägen hade alla rutorna immat igen och jag fick köra in på nästa parkering på Ålidhem. Där stod jag för att försöka få bort imman. Men jag blev så less, så jag tänkte att jag kunde skrapa rutorna medan jag väntade. Skrapan hade ramlat ner på golvet vid passagerarstolen och när jag böjde mig när åt sidan så bara forsade det ur mig. Jag hoppade illa kvickt ur bilen och visste inte om jag kissat på mig. Men det kändes inte som så. Så jag tog fram mobilen för att ringa Micke. Men då ann det nerför benen och det var missfärgat, så jag tänkte att det var riktigt pinsamt att jag kissat på mig. Så jag stängde igen mobilen innan signalerna hunnit gå fram. Då var klocka ungefär tio i två.

Jag slängde ur matlådan ur en påse och satte mig på den och var riktigt less över att jag kissat på mig, att jag var dum som itne gått på toaletten hos Maria. Och nu hade jag dessutom kissat ner hennes bil. Jag körde för första gången, sen jag tog körkortet 6 dagar innan på vinterföre. Så jag kände mig lite osäker. Men jag började känna lite värkar, men tänkte även då att bältet nog satt för hårt mot magen. Men snabbt ökade de och efter halva vägen ökade jag farten till 70 för att hinna hem.

Jag körde ända fram till dörrn och lämnade bara bilen där. Skyndade mig in och drog av byxorna redan i hallen. det var fortfarande osäkert för mig vad det var, men det var slemblandat och kom på att bebisen måste bajsat i vattnet. Så jag ringde Micke och sa att han fick komma hem, NU! Sen ringde jag mamma en snabbis och svärmor och sa direkt när hon svarade, att NU hade jag värkar. Lite komiskt eftersom jag inte hade det för mindr eän en halvtimme sedan då jag pratade med henne första gången.

Jag gick upp och duschade och tog sen på mig rena kläder. Och nu hade det börjat kännas rätt ordenligt. Det gick iallafall inte att ta miste på att det var värkar. Jag hann bara ner i hallen med BB-väskan innan klöderna var blöta igen. Tänkte återigen på hur dum jag är, eftersom jag borde tänkt på att fostervatten kommer hela tiden. Men nu hade jag för ont för att bry mig så jag drog bara på mig handdukar. Men när jag skulle ringa förlossningen hade jag inte ens lagt in numret. Snacka om att tänkt bara på skolan fram tills dagen då allt var slut. Idag. Sen när jag skulle ringa hade jag itne ens några pengar kvar på mobieln. Och jag kunde inte fylla på för jag hade så ont. Så jag skickade sms till Micke och bad han ringa och förvarna.

Kom nu på att Alvas mormor var hemma där, så jag drog på en handduk och sprang dit. När hon öppnade sa jag bara att jag hade värkar och att jag var tvungen att låna mobilen. Sen rsprang jag hem med henne och Alva i hasorna. Jag ringde och det var upptaget och upptaget. Det var ju såklart Micke som pratade med dom. Han kom hem och kom bara in och kollade till mig och körde sen bort Marias bil. Jag fick också mobilen för att prata med barnmorskan. Jag sa att vattnet gått, att det var färgat och att jag hade värkar ofta. Och att det gått fort tidigare. Jag sa innan vi åkte till Alva, att det iallafall inte skulle komma en kusin på hennes födelsedag (hon fyller den 17 december). Sen tog vi väskan och åkte. Efter bara en liten bit kom jag på att vi glömde både mobiler och kamerorna. Men jag vägrade vända om, för jag visste inte hur fort det skulle gå. Och jag som ville filma förlossningen den här gången. Men jag hade ju trott att jag skulle hinna packa i kameran i väskan innan. Jag trodde åtminstone jag skulle ha kvällen den 16:e på mig att fixa det sista. Men det tyckte inte Jolene.

Fortsättning följer...

Jolene är 2 månader nu och är så mysig. När hon har sin söta björnoverall så åker alltid högerhanden ut. Aldrig vänster, varför vet jag inte. Hon är världens sötaste lilla björn!




Lite för liten för babygymmet fortfarande, men man ser att intresset ökat lite bara senaste veckan. Men det är korta stunder i Laban-gymmet än så länge.