Del 2

Slutet på del 1.

"Yurika skulle skjutsa oss och vi började gå till bilen. Efter halva vägen kom Micke på att de hade ju faktiskt kunnat kört fram bilen till dörren..*haha* Jaja, jag kunde ju ändå inte sitta still så det var ju detsamma. Tog några värkar på den korta biten till parkeringen och där mötte vi Mickes mamma. Hon kramade mig hårt och läääänge.. Kändes det som iallafall."

Fortsättning:

Det var jobbigt att sitta still och jag var glad att vi bor så nära förlossningen. Vi kom in och de visade mig till en sal direkt, eftersom de såg hur ont jag hade. De fixade lite där inne och värkarna kom hela tiden. Jag hängde på skötbordet där vår bebis skulle ligga medan Micke gick ut och ringde efter mitt leg och min patientbricka som vi glömt. Han skulle höra av sig sen då de skulle komma med dem.

Sen sa jag att jag ville ha epidural, men hon sa att hon avrådde från det då hon gissade på att det skulle dröja mindre än en timme innan bebisen kom ut. De satte sen CTG och det gjorde så ont då de tryckte över magen och värkarna kändes intensivare. Sen skulle hon undersöka mig och ack vad jag gruvade mig för att lägga mig ner och ligga still. Hon kände och jag var öppen 6 cm. Hon sa att det hon kunde göra var att ta vattnet för att skynda på det, men jag kände att det skulle gå fort ändå. Och det gjorde tillräckligt ont redan och jag hade nog inte kunnat hantera de värkstormar om skulle komma om hon tog vattnet. Det var det som fick mig att tappa kontrollen med Hailey.

Jag djupandades hela tiden och jag känner mig stolt som inte började hyperventliera. Det hjälpte att försöka djupandas och trots det så kändes det inte som om luften räckte till. Jag ställde mig upp och hon ville att jag skulle prova lustgasen. Jag ville inte då jag tyckte det kändes hemskt med Hailey. Jag sa att jag ville ha syrgas, men de får inte ge det. Så hon satte svag lustag blandat med syrgas, för det fick hon. Vet inte hur mycket lustgasen hjälpte, men var inte villig att känna om det gjorde ondare utan. Det var iallafall skönt att ha nåt att koncentrera sig på och emellan värkarna kände jag mig lullig..

Jag stod och trampade och BM tyckte jag spände mig och ordnade med säck i sängen att hänga på. Men jag ville stå upp och hänga över den. Men det var svårt att slappna av då det ändå stramade och tryckte på emellan värkarna. Micke stod på andra sidan och höll mig i händerna. Jag klämde hans hand i varje väk och lät i masken.
Jag skrek väl inte, men jag lät iaf för topparna var så onda.. Jag kände starkare och starkare tryck och bad henne undersöka mig. Klockan var kanske runt halv åtta då och jag var öppen 8-9 cm. Jag låg kvar en värk, men hoppade snabbt upp ur sängen då det var outhärldigt att ligga still. Min enda räddning var att tänka att snart är det över, vilken tur jag har som kommer ha sån kort förlossning. Jag började känna hur långt ner hon låg och det började droppa blod.

19:54 gick vattnet och jag fick en lååååååååååÅÅÅÅÅÅng, krystvärk... Hon bad mig hålla igen efter första krystningen och det gick en kort stund... Sen tryckte jag på.. Åååh, vad jag hade längtat efter det.. för då kändes det att snart är det över!!! Och ut kom hon 19:56. Micke utropade med gråten i halsen att det var en tjej till och det kändes helt självklart. Vår fina älskade underbara lilla Noelle. Lilla lillasyster!! Jag födde i stående och det var helt underbart!

Jag fick henne mellan benen och jag visste knappt hur jag skulle hålla. Dom är ju så små! Hon hjälpte mig att lägga mig och jag fick henne på bröstet. Efter ett tag undersökte hon mig och jag hade bara en bristning vid urinröret. Behövdes inte sys, underbart.. För det gjorde ont då hon var där och "drog". Sen fick jag en spruta i benet med livmoderssammandragande. Och efter en stund krystade jag ut moderkakan.

Sen fick vi vara ifred, jag Micke och Noelle! Vi fick lov att slå på mobilerna en stund och ringa alla. Mamma blev förvånad, för hon trodde jag ringde för att säga att vi åkte in men det gjorde jag inte. Jag ringde och sa att hon blivit mormor och hon blev nog rätt förvånad!! Hon utbrast att "det är så det ska gå till då man föder barn, Anna"..*haha* Mickes mamma trodde han skämtade då han ringde, men sen då hon hörde Noelle förstod hon att det redan var klart!!

Det var en häftig upplevelse. Då de kom in sen och frågade om vi ville ha de berömda mackorna, sa jag att vi inte hade hunnit smälta maten än.. Jag var fortfarande proppmätt!!

Vid elva-tiden körde de upp mig till BB. Jag ville inte stanna längre än nödvändigt. Så vid halvtolv, den 1 maj klev jag in hemma. Och nu hade vi två döttrar istället för en hemma hos oss. Det nya livet hade börjat!